Vårvintern är min värsta tid på året. Ljuset återvänder och vårens antågande kan anas, men trots det känns det så tungt. Det är samma sak varje år för mig, jag orkar helt enkelt inte känna mig pigg och inspirerad av ljuset. Och då blir det ännu jobbigare, eftersom det går stick i stäv med alla förväntningar om hur man borde känna sig. Men jag gör trots allt små tappra försök att kämpa igång livsandarna, idag är förkultivering av små små minifrön. 

 

 

 

Trädgårdlusten har varit vilande i många år, men jag tror att det är bina och hönorna som nu har fått den att försiktigt börja vakna till liv igen. Eller kanske är det grannens fantastiska trädgård, kolla in deras trädgårdsblogg Sandacottage. Oavsett anledning så är jag glad åt att det nygamla intresset återkommit. I år hoppas jag på att som första delmål kunna anlägga åtminstone en perennrabatt. Jag har ju redan vintersått flera sorter som om de gror och börjar växa ska få flytta in i rabatten. Nu blir det inomhussådd av lite känsligare frön, mest för krukor och amplar. Men ett par små perenna Riddarsporrar har smugit sin in i sådden...kanske blir de höjdarna i perennrabatten? (Annars finns ju som tur är färdiga plator att köpa i vår).

 

 

 

Några som ohejdat njuter av den bleka vintersolen och glädjs åt att snön nu är helt borta är hönsdamerna. De tar ett kollektivt jordbad vid hönshusknuten och skrockar förnöjt när de borrar sig ner i mullen. Tänk om jag kunde lära mig av dem att glädjas åt det enkla och inte oroa mig, älta eller nojja. 

 

Härliga hönsdamer - ni är en källa till glädje i min jobbiga vårvintervånda!