Äntligen bra väder och vi fick klartecken att hämta vårt första samhälle i Skepptuna. Jag ville ta det på släpkärran men det gick inte säljaren med på, då kan ju de stackars bina bli alldeles omskakade. Okej då, vi gör som erfarenheten säger, bina får åka i bilen. Kändes lite otäckt att åka med en bikupa proppfull med bin i bilen men transporten hem gick bra. Lånekupan med bina var så fint förberedd med tak av masonitskiva med nät så att bina  skulle få luft, och silvertejp och trälist för fluster och bakgaller. Det hördes ett dovt surrande från kupan under bilresan, många tankar susade förbi...

Hjälp vad har jag gett mig in i? Tänk om de blir arga, och tänk om jag inte klarar det här? Skräckblandad förtjusning är en mild beskrivning av mina känslor just då tror jag. Mera skräck än förtjusning faktiskt.

Sedan skulle kupan på plats uppe på bänken i skogskanten. Det började skymma snabbt och det kändes taffligt och valhänt. Tänkte mer än en gång "varför gör jag det här..?" Jag gillar ju inte kryp egentligen.

När vi skulle sätta på ett riktigt kuptak så hamnade en del bin utanför kupan när de klängde sig fast på masonitskivan. Det var svårare än väntat att sopa ner bina från skivan ner i kupan. De stackarna fryser nog ihjäl under natten eftersom temperaturen sjönk snabbt när solen gick ner. Ledsamt. Tog bort all tejp och trälisten så att de kan de flyga ut imorgon när solen går upp.

Bina är hemma! Mitt liv som biodlare kan börja på riktigt!